KittyPaws

Egentligen är det helt sjukt hur mitt liv har förändrats på bara 1,5 år ungefär. När jag först kom till Bäckagården var jag ett vrak, jag åt i princip ingenting, om jag hade fortsatt så hade jag blivit inlagd på dropp. Mitt självskadebeteende verkade omöjligt att övervinna. Att ens kunna ha en fungerande relation med min familj var en skrämmande och overklig tanke. Att inte behöva ta droger för att existera vore detsamma som undergång.
Och ingenting av det var ju omöjligt. Min impulskontroll är väl inte helt hundra men ändå. Men det är så jävla lätt att falla tillbaka, vilket jag gjort ett stort antal gånger. Jag vet inte faktiskt, men det känns helt otroligt. Visst, jag kommer alltid få kämpa för att behärska mina impulser och inte låta känslor ta övertaget. För jag har faktiskt fått hjälp nu. När jag först kom hit var jag övertygad om att hjälpen var för sent.
Jag hade fel igen.
Nu får jag bara bita ihop och kämpa vidare så blir det internatet till hösten.
Och den här gången ska jag inte sabotera för mig själv.