KittyPaws

En gång för länge sedan var det en liten, svarthårig flicka som var så tunn att man kunde ta henne för ett spöke. Hon levde, men var ändå död. Levande död, kunde man säga. Det folk hade mardrömmar om, det var henens verklighet. För varje dag dök det upp nya ärr på hennes kropp, det ena värre än det andra. Nya stygn fick sys. Kilona rasade. De flesta tonåringarna dricker och röker någon gång, men att som 12åring börja med sådant kan väl inte kallas normalt. Och det var enorma mängder sprit den flickan halsade i sig, hon hade inga spärrar, hon saknade kontroll.
Som 11åring försökte hon stryka sig med en duschslang, det vart flimrigt och grått, innan trycket lossnade och hon vaknade upp förvirrad. Det gick inte, när man svimmar slutar det att dras åt. Det var det första suicidförsöket, som senare skulle följas av flera. Att bli sjukskriven från skolan och tillbringa dagarna under en filt i ett rum bakom fördragna gardiner var inte givande, allting blev allt mer meningslöst. Smärtan hotade att explodera inom henne.
Piller tog hon nu också. Och hon rökte på. De andra barnens föräldrar varnades för henne. Hon var farlig och galen.
Att magpumpas var ingenting ovanligt längre.

Men så vände det.
Nu finns det en glad flicka som är i jakt efter livet, och varje dag är en ny upplevelse. Ärren finns kvar, men det är bara ytliga sår nu. Hennes kropp har börjat återhämta sig och hon behöver inte längre ta piller och droger. Visserligen går hon på andra mediciner, men de är utskrivna av en läkare. Hon lever för första gången på åratal.


Jakten på döden är över.
Och jakten efter livet har bara börjat.